mercredi 30 mars 2011

mardi 29 mars 2011

HAIKU (IX)

Ikusi nuen
Klasera nindoala
Tirokatua.

Tirokatua,
Lurrean odolusten.
Ni aldiz, klasera.

lundi 28 mars 2011

mercredi 23 mars 2011

Have you ever see the rain


Madrildik bueltan, Iker-en gustu musikalaz zeharo kontajiatuta, Creedence clearwater revival entzuteari ezin diot utzi.

lundi 21 mars 2011

LA CARTE ET LE TERRITOIRE: ÉLOGE À MICHEL HOUELLEBECQ


J´ai découvert la littérature de Michel Houellebecq grâce à la recommandation d´un ami qui, la dernière fois qu´on s´est rencontrés, était radiant de vie: il se promenait sous le ciel orangé du crépuscule avec sa très belle petite amie barcelonaise sur la baie de la Kontxa et semblait détendu; l´aspect calme, la voix posée, il était la personnification du bonheur, si cela existe. Tout au contraire, paradoxalement, des héros tourmentés, peu sûrs d´eux-mêmes, complexés et solitaires des romans de Michel Houellebecq.
                Il m´a semblé, à ce moment-là, que mon ami a su apprendre la leçon des livres qu´il m´avait recommandé; qu´il a su échapper à la fatalité qu´on partage avec la majorité de nos concubins: la fatalité de devenir un héros d´un œuvre de Michel Houellebecq.
                A mon avis, Houellebecq a réussi, d´une certaine manière, à attraper dans son dernier roman un esprit profondément punk. Mais cet esprit n´a rien à voir avec des rafales de batterie ou des vomissures abondantes en live. Il n´y a aucun cri gratuit, aucun slogan usé, de telle façon que le ton du roman n´est pas, selon moi, si agressif comme dans, par exemple, Les particules élémentaires. L´œuvre est plutôt fruit d´une chorale sombre et des grandes doses d’humour noir; imaginez-vous la voix de Lou Reed en récitant The Raven, ou le piano qui divague au début de sa chanson Berlin
 La carte et le territoire raconte la vie de Jed Martin, un artiste contemporain français (l’action se déroule au présent) qui connait, tout au long de sa vie, le succès et la reconnaissance artistique. Cependant, il est loin d’être un bon vivant ou un bohème; il est, certainement, un homme solitaire, un homme qui s’enferme sur lui-même pendant des mois et des mois. Je l’imagine comme une bougie, fragile et étincelante, qui se consume petit à petit; bref, il n’est pas le genre d’artiste qui vit la vie intensément. Pour donner un exemple, voilà comme on décrit sa mort: « C’est ainsi que Jed Martin prit congé d’une existence à laquelle il n’avait jamais totalement adhéré » (page 426).


Michel Houellebecq, enfin couronné avec le Goncourt, fait une satire impitoyable de la société contemporaine, du marché de l’art et de la France devenu un paradis touristique. Plusieurs de ses phrases m’ont spécialement frappé. Le ton et style ci-dessous, par exemple, sont très caractéristiques chez lui: puissance, humour noir, ironie et critique.
« Plusieurs fois à Paris, il avait assisté à des incinérations; la dernière était celle d´un camarade des Beaux arts, qui avait été tué dans un accident d´avion lors de ses vacances à Lombok; il avait été choqué que certains des assistants n´aient pas éteint leur portable au moment de la crémation » (page 55)


Au cours du roman, l’auteur élabore des styles et des registres divers: le récit d’isolement de Jed et le rapport au père, écrit dans un ton austère et un style parfois étouffant; l’histoire d’amour échoué entre Jed et Olga, une très belle Russe qui travaille chez Michelin -« La sexualité est un chose fragile, il est difficile d’y entrer, si facile d’en sortir » (page 250)-; l’autofiction -quand Jed rencontre Michel Houellebecq-; le roman noir, pour élucider l´horrible assassinat de Houellebecq; et, finalement, la science fiction qu´aime tant l’auteur, pour faire découvrir les dernières années et la mort du héros. 

 
La mélodie de la narration trace des désagréments et contradictions les plus douloureux de notre génération. On est les fils du capitalisme sauvage, de la frivolité, de l´incommunication, de l´insatisfaction:
« De manière plus générale on vivait une période idéologiquement étrange, où tout un chacun en Europe occidentale semblait persuadé que le capitalisme était condamné, et même condamné à brève échéance, qu’il vivait ses toutes dernières années, sans que pourtant les partis d’ultra-gauche ne parviennent à séduire au-delà de leur clientèle habituelle de masochistes hargneux. Un voile de cendres semblait s’être répandu sur les esprits » (page 397).


J’aime trop cette dernière phrase, « un voile de cendres semblait s’être répandu sur les esprits ». Je pressens qu’on pourrait l’enchainer avec la citation du début pour peaufiner l´approximation à l´âme de La carte et le territoire :
« Le monde est ennuyé de moy,
Et moy pareillement de luy. »
Charles d´Orléans
C’est toute une déclaration d’intentions. L´ennui est, sans aucun doute, l´un des sujets les plus importants de la littérature contemporaine. Il me semble inévitable de comparer cette citation avec celle qui ouvre 2666, chef d´œuvre posthume de Roberto Bolaño, écrit à l´apogée de sa carrière et publié cette même décennie:
« Une oasis d'horreur dans un désert d'ennui »
Baudelaire (Le Voyage, VII)
Selon l´écrivain chilien, l´unique voie pour échapper de l´ennui est le mal, l´horreur. C´est pour cela, peut-être, que l´auteur a eu recours à l´assassinat de Houellebecq-personnage, justement quand le rythme du roman tombait un peu.


Michel Houellebecq, maitre et connaisseur implacable des misères contemporaines. Il faudrait que je retienne la leçon, comme l´a fait mon ami qui se promenait sous le ciel orangé de la Kontxa avec sa petite amie. Entre temps, je me réjouirais en chantant le Blues du businessman, comme Beigbeder l’a fait dans le roman. Paroles de Luc Plamondon, musique de Michel Berger: J´aurais voulu être un artiiiiiste / Pour avoir le monde à refaire / Pour pouvoir être un anarchiiiiste / Et vivre comme un millionnaire !...

mardi 15 mars 2011

MIKEL HERNÁNDEZ ABAITUA, 2x1: AZUKRE XEHEA GATZ LARRIA ETA OHE BAT OZEANOAREN ERDIAN

                Igande gaua da. Gurasoen etxean igarotako asteburu lasaiaren ondoren pisura ailegatu berria naiz, Mikel Hernández Abaituaren azken liburuari buruz idazteko asmoz. Berandu baino lehen ekarri nahi nuen hona, bai bainuen aurre-sentipen bat, irakurri aurretikoa, liburua bitakora honen tonura egokituko zela esaten zidana. 

Maleta hustu, aferak ordenatu eta bi disko aukeratu ditut idatzi bitartean entzuteko: Harvest eta Nebraska. Biek ala biek liburuaren espirituarekin bat egiten dutela iruditzen zait, eta bestalde igande gauetan harmonikak on egin ohi dit.

Aitor dezadan: ez naiz nobedadeak erostera oso joa. Elkarren megadendak baino nahiago ditut bigarren eskuko azokak. Ez naiz oroitzen zeinek artikulu batean zioen bezala, librero literaturzalearen lanbidea galbidean dago, eta gasolina saltzen duten bezala saltzen dituzte liburuak (Elkar-eko langileen trajeek ere hori pentsaraztera bultzatzen du bat); liburuen fetixista ororentzat akabua, apokalipsia. Bigarren eskuko oasietan, hala ere (o, literatura aldarean duzun intelektual hori!), bada oraindik esperantzarik.

Baina ez dezagun hain analisi apokaliptikorik egin eta muga gaitezen, albistegiek egiten duten eran, gertatzen den tragedia orok burtsan zer eragin duen aztertzera (oraintxe bertan irakurri dut www.elpais.es –en bigarren titularra: “El pánico hace caer el Nikkei más del 10%”). Lehengo hilabeteko arrantzan bildutakoak argi uzten du prezio eta kalitate aldetik aldea nabarmena dela: prezio beragatik, hilabete amaierako bigarren eskuko azokan Andreiev-en ipuin-bilduma bat, Antes que anochezca, Gauak eta hiriak, La tía Julia y el escribidor, 1957ko frantses literaturako eskola-liburu bat eta Ralf König-en komiki bat erosi nituen. 

Zein dira, orduan, “Azukre xehea gatz larria” erostera bultzatu nauten arrazoiak?

1. Idazlearen bilakaera eta iragan denborez duen ikuspegia interesatzen zitzaizkidan, bere ideiei, garaiari, ikuspegi politikoari eta obrari buruz gehiago jakin nahi nuen. Eta baita, noski, bere inguruan ibilitako jendeari buruz ere: Ramon Saizarbitoria, Bernardo Atxaga, Koldo Izagirre, Txillardegi, Andu Lertxundi, Koldo Mitxelena, Ramon Etxezarreta, Pello Lizarralde, Mikel Antza, Jon Juaristi, Josu Landa…

2. Ohe bat ozeanoaren erdian irakurri izana, Iban Zalduak gidatutako solasaldi batean, orain dela bi urte-edo. Gustatu zitzaidan. Oroitzen naiz pisukideak telebistari begira egon bitartean taxuz irakurri ahal izan dudan liburu bakarrenetarikoa dela. Egoera politikotik eta bere iraganetik ihes egiten duen irakasle baten istorioa kontatzen du: autopistan Italia bidean aurrera doan bitartean bere oroitzapenak eta pentsamenduak iraganeko kontakizunekin tartekatzen ditu. Kontaerak hasieratik bertatik bere baitan biltzen zaitu, erabilitako teknikak autoaren marmarra eta autopistaren errepikakortasuna oso ongi imitatzen baititu, eta kanpotik etorritako interferentziak (telebistaren garrasiak, pisukideen algarak) autoaren motorraren urrumak filtratu izan balitu bezala iristen zaizkizu. 

Horrez gain, terapia saio horretan idazlea ezagutzeko aukera izan genuen. Memoriari kasu egiten badiot, bere hitzetan hau litzateke nobelak azaleratu nahi duen kontraesana: protagonistak biolentzia helburu politikoak lortzeko arbuiatzen du, baina, aldi berean, bere bizitza sentimentaleko arazoak konpontzeko erabiltzen du.
3. Saizarbitoriari buruzko tesia egin izana eta bere laguna izatea (oso garrantzitsua).


4. Azala: Down by law eta La femme Nikita pelikulen kartela.


                Eta izuuugarri gustatu ez bazait ere, gustatu zait. Agian azukretik gehixeago duelako, gatzetik baino? Apika EUTG –ko batailitak eta 80. hamarkada nahasi horretakoak kontatzen dituelako? Akaso euskal politikaren eta gatazkaren arrastoa oso sakona izan zen belaunaldikoa delako? Dena dela ere, bete nau, chapeau.

                Agian, apika, akaso… Euskitze baina okerrago hasi aurretik, hobe gelditu. Oroitzen naiz Arantxa Urretabizkaiari elkarrizketa egin zion Kalaka-ko saio hartan, sarrerako speech-ean, sinonimoak bata bestearen atzetik geratu gabe botatzen hasi zela: kalaka, eleka, berriketa, hizketa, berbaldi…, pisukide guztiok sofan barrez lehertzea lortzea lortu zuen… haundia dek Euskitze.

                Eta txapa latz honi amaiera emateko… Mikel Hernadez Abaitua berak 80. hamarkadan konposaturiko hiru hit! Letra poetikoak eta, adi! Armonikarik edota bossa novarik ere bada.



vendredi 4 mars 2011

FREDI PAIAREN ARTIKULUA

Oso ona iruditu zait Fredi Paiaren artikulua, gaurko Berrian:

http://paperekoa.berria.info/iritzia/2011-03-04/005/001/gure_zatia.htm

mercredi 2 mars 2011

GOMORRA

Ez dizuet inolaz ere Gomorra ikustea gomendatzen. Ez zait gustatu, ez zait batere gustatu. Pelikula ikusi bitartean eta bukatutakoan ere pentsatzen nuena: eta orain nork itzuliko dizkit pantaila aurrean pasatako bi ordu preziatu horiek? Uste dut, gainera, pentsamendu horrek, denbora galtzen zauden sentsazioak ematen duen amorru horrek hain zuzen, eragotzi zidala pelikularen erdian lokartzea. Gaztetxo batzuk, galtzontzillotan eta tiroka, ikusteko? Horretarako? Betiko traizio eta krudelkeriak, bost istorio paralelotan harikaltuta egotearen merituarekin, beste inolako sakontasun edo kontatzeko abileziarik gabe jasateko? Pornografia hutsa irensteko soilik?

Ba ez, ez, ez eta ez. Etzazue ikusi. Inolaz ere ez. Ezta okurritu ere.